Jag mådde dåligt. Du visste det, du försökte hjälpa mig. Det tog ett bra tag innan jag ens försökte tänka bättre tankar. Tillslut började det bli bättre, jag kände mig värd något. Kände att jag var älskad. Det blev bättre, allt blev bättre. Jag mådde bra, underbart bra. Det var du som fick mig att må bra, hade aldrig klarat det utan dig och du vet att det är din förtjänst att jag började må så bra. Nu vet jag inte vad som händer. Trodde du att det räckte med att jag skulle må bra ett tag bara, sen skulle jag aldrig kunna falla tillbaka till de dåliga perioderna? Då hade du riktigt fel. Det har blivit precis som förut. Inte lika farligt, men om detta fortsätter så tar det inte många dagar innan jag är där igen. Och jag är inte säkert på att jag orkar ta mig därifrån igen. Du tror säkert att jag överdriver, det får du gärna tro, inga problem för mig. Men det var så illa, så illa. Jag mådde verkligen hur dåligt som helst, det gick nog inte en kväll utan att jag grät mig till sömns. Om jag bara kunde berätta, orkade berätta för alla hur jag mådde. Inte en enda person vet hur jag mådde. Det var delvis mitt fel att jag mådde som jag gjorde eftersom det var pga saker jag gjort. Men denna gången, denna gången är det inte i närheten av mitt eget fel. Kan inte se någon anledning till att det skulle vara mitt fel. Förstår bara inte varför du gör detta mot mig. Om du älskar mig, så slutar du. Så jag lär märka. För jag vill inte ha det såhär, jag vill inte falla tillbaka! Snälla, sluta..
Jag vet att du kommer läsa detta. Så snälla, vad tänker du med? Jag säger åt det att sluta om du inte vill se mig där igen. Varför fortsätter du då? Ärligt. Du sårar mig så jävla djupt. Men det kanske inte betyder något för dig?